Om två veckor är vi en till i vår familj. Lilla S har hunnit bli fyra och ett halvt så det är ett tag sedan vi hade en yttepytteperson här hemma. Jag kommer ofta på mig själv med att fundera över hur S kommer reagera när det kommer en liten som kommer stjäla massor av uppmärksamhet från henne. Hon har liksom glidit runt och varit sötast i vår familj ganska länge. Förhoppningsvis kommer hon att bli stor av att få ett litet syskon men jag har inga förväntningar om att det kommer vara enkelt varken för henne eller oss.
Stora T tänker jag också på en hel del. Hur vi måste orka se henne och ge henne tid. Hon har fått stå tillbaka en del den här hösten när S varit så sjuk, allt för mycket för att vara sex år. Hur rädd jag är att vi igen kommer förvänta oss att hon kommer klara av att vänta på sin tur. Hur jag ständigt funderar över hur mycket det är ok att någon som är sex år hjälper till. Hur jag ofta funderar över att du får en annorlunda uppväxt än dina kompisar och hur det påverkar dig.
Lite glömmer jag bort att bäbisen som kommer, inte bara kommer påverka vårt liv utan att det faktiskt är en liten person också. Den här hösten och vintern har handlat så mycket om sjukdomar och sjukhus att hela graviditeten snart har gått utan att jag egentligen märkt det. Men välkommen är du lilla bäbis. Vi längtar efter att få lära känna dig och se vad du är för liten person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar